söndag 18 februari 2018

Män utan kvinnor


Jag har bara läst Sputnik älskling av Murakami tidigare. Jag vet inte om den är representativ för honom. Det här är en samling av sju noveller, alla lite småskumma. Jag är inte säker på att jag förstår dem. Bäst tyckte jag om Sheherazade, Kino och Samsa in love - även om Kino hade det där skumma draget, där jag inte är säker på att jag egentligen förstått vad jag borde förstå. Jag borde nog googla runt lite bland recensionerna av den här boken och se om det går upp någon talgdank.

Det här är första boken i Läsutmaning under 2018: Månadens språk. För februari gäller alltså litteratur ursprungligen utgiven på japanska.

Pust

Det är slitigt just nu. Tufft på vårdcentralen, även om jag trivs oerhört bra. Det tar sådan tid så här i början när jag inte kan handläggningen i primärvården. Ja, bortsett från att allmänmedicin är den svåraste specialiteten av alla, då.

Ja, den här patienten har långvarig smärta, sannolikt fibromyalgi, men vart vänder jag mig, vad är första instans i primärvården?
Ja, den här patienten behöver sjukgymnastik och fallprevention i hemmet, men vart ska jag vända mig för att ordna det?
Jag har en 18-årig gravid kvinna med depression som tappar i vikt, jag har meddelat hennes barnmorska men hon reagerar inte, det här känns inte bra; vad gör jag nu?
Ja, den här mannen har ett högt PEth (alkoholmarkör), läkemedlen kan jag, men vad finns det för stöd att erbjuda honom?
Ja, den här unge mannen söker för misstänkt ADHD. Sannolikt ADD förvisso, förstår jag när jag träffat honom, men vad gör jag nu? Ska det göras mer här eller remitterar jag direkt till psyk för utredning?

Sådant hela tiden. Jag har 45 minuter med patienten (ja, det är bra!) - och 45 minuter med jobb efteråt. Jobb som inte syns någonstans. "Administration". På gott och ont. Administration kan vara skitgöra som ingen läkare skulle behöva utföra - ja, inte för att man är "för fin" för det, men för att vem som helst kan göra det istället, och det inte finns någon rimlig anledning att förbruka "läkartid" på sysslan. Men "administration" är också allt jag gör för att patienten ska få bästa möjliga hjälp. Som att ringa högre instans för att se till att den 18-åriga deprimerade gravida får den hjälp hon ska ha när hennes barnmorska begår tjänstefel.

Och man blir ju aldrig klar med patienterna. Man måste följa upp: per telefon, med nya prover, med återbesök. Det är jag som är sista instans. Alla andra remitterar till mig - till oss. Tacksam uppföljning. För varje dag har jag fler och fler och fler patienter som jag ska hålla ordning på. Och jag är rädd att jag ska tappa bort någon.

Ångesten, allestädes närvarande. Den alla läkare lever med. Rädslan för att göra fel, att missa något, att glömma bort någon, att inte räcka till. Man talar om den hela tiden. Som en del av att vara läkare. Att lära sig hantera ångesten.

Jag ska läsa den här, tror jag. Få se om ångesten lindras - eller förstärks.


söndag 11 februari 2018

I en skog av sumak


Dan Schoultze anländer en dag, vilken som helst, till en Stockholmsskola med dåligt rykte och tusen elever inskrivna. Det är krig i Vietnam och vid huvudingången har någon klottrat »Allt nu!« Romanens jag, Kenneth Jansson, blir vän med den märklige Dan och hans syster, som bor tillsammans i ett stort hus som gränsar till en skog av träd som Kenneth aldrig sett förut. Sumak, med blad som ser ut som marijuana. Som visar sig växa i skuggan av sumakens blad. Några vuxna syns inte till. Inne i skogen finns en hydda, och när det blir sommarlov ligger de där alla tre, insvepta i grönska och rök. En idyll, men den är bräcklig, omvärlden ska göra sig plågsamt påmind. Det krig som pågår i en annan världsdel drabbar alla, direkt eller indirekt. Ungdomarna i den lilla sumakskogen måste ta ställning, begå ett val som får ödesdigra konsekvenser.

Ok, ovanstående är inte riktigt korrekt citerat. Jag var bara tvungen att fixa till texten en smula. Den borde fixas till mer. Inte fan begår man väl ett val?!

Som bekant beskriver jag aldrig böckerna jag läser med egna ord, utan kopierar helt enkelt baksidestexten eller förlagets eller försäljarens beskrivning av boken. Inte heller recenserar jag böckerna jag läser. Det gör andra så mycket bättre. Dessutom har jag egentligen aldrig tyckt om recensioner och textanalys. Jag nöjer mig i princip med att konstatera 'tyckte om' eller 'tyckte inte om'. Eller till och med 'tyckte mycket om'. I enstaka fall 'fantastisk!'. Och många gånger drar min text iväg mot sådant som boken fått mig att tänka på, inte helt sällan smått irrelevanta saker jag hakat upp mig på. Eller helt enkelt hur det kom sig att jag valde att läsa den.

När det gäller I en skog av sumak så har jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte. Den var väldigt trivsam att lyssna på. Inte för att den var myspysig, alls inte, utan för... Ja, jag vet inte. Kanske för att Östergren helt enkelt kan hantverket, att han verkligen kan berätta en historia.

I det här fallet har jag lyckats haka upp mig på omslaget. Jag ser inte vad det föreställer. Vad är det där röda? Och inte är det väl sumakblad? Inte sumak som är härdig i Sverige i alla fall.

Och inte sjutton ser sumakblad ut som hampa! För inte säger man väl marijuanablad? Jo, det gör man kanske. Men för mig är växten en sak och drogen en annan. Det som ibland växer upp under fågelbordet är helt enkelt hampa, inte marijuana, ity det har ingenting med droger att göra. Ett frö har grott och en liten hampplanta har växt upp.

Där jag växte upp, utanför Stockholm, hade vi en rönnsumak i trädgården. Den var underbar. Jag önskar att jag kunde ha en här, men jag har för mig att den bara är härdig upp till zon III och jag bor i zon V. Kanske blir det möjligt framöver, när syrenhäck, granhäck, träd och buskage har vuxit till sig och hägnat in lite mer så att jag får ett bättre mikroklimat.

Jag hade, anmärkningsvärt nog, inte läst något av Östergren när jag för något år sedan tog mig an Gentlemen. Herregud, varför läste jag den inte då, i min ungdom, när den kom ut? Jag hade verkligen älskat den, det är jag säker på. Jodå, jag tyckte att den var helt underbar nu som tant också. Jag bestämde mig efter Gentlemen för att läsa mer av Östergren och det har jag alltså gjort nu. Dessutom är den en av böckerna i min egen, ännu inte outade, läsutmaning.

Hur sammanfattar jag det här nu då? Jag vet inte. Ni får ta det som det är, helt enkelt.


lördag 10 februari 2018

Nattens sång


Genom huvudpersonens inre monolog får läsaren följa den femtonårige minröjaren Min lycka, som efter en minexplosion har förlorat kontakten med sin pluton, på hans lyriska, hemska, men ändå storartade resa genom det krigshärjade, mardrömslika landskapet. Nattens sång är en förkrossande skildring av en pojke som håller fast vid resterna av sin oskuldsfullhet under ett krig som obevekligt gör allt för att slita sönder den.

Så grym. Så vacker.

Kan man ana att även denna utspelar sig under Biafrakriget, även om det aldrig nämns?

Möjligen kan jag reagera något över att det vackra språket inte känns självklart i munnen - eller snarare huvudet - på en femtonårig barnsoldat.

Mitt ex hittade jag på biblioteket som makulerad för en billig penning. Eller om det rent av var gratis. Jag är himla glad över att jag fann den. Flera böcker som jag tyckt väldigt mycket om är just makulerade ex, som jag knappast skulle ha hittat om jag inte sprungit på dem på biblioteken. Tack och lov för biblioteken - även om jag nu inte besöker dem särskilt ofta just nu - och för den förmån vi har här i landet att låna gratis!

Det här blir femte boken i Läsutmaning 3x3 under 2018. Heja mig!

Om boken i SvD

torsdag 8 februari 2018

Veckans topplista v 6 - Berättelse om ett kvinnligt levnadsöde


Jag är lite sen med veckans topplista (från Johannas Deckarhörna) som brukar läggas ut på tisdagar. Nå ja, det är rätt vecka i alla fall. Naturligtvis måste jag ju ha läst en massa böcker om kvinnliga levnadsöden, men när jag skulle plocka fram dem ur minnet blev det väldigt svårt. Mina val är möjligen något "vid sidan av". För att inte upprepa mig väljer jag bort Jag heter inte Miriam och Ninas resa, de hade annars platsat väl även här.



Under skinnet, Michel Faber

Isserley är en ung kvinna med ett ovanligt utseende. Hon är kort till växten, har långa tunna armar och stora händer. I den djupa urringningen är ett par stora bröst väl synliga. Varje morgon ger hon sig ut i sin skraltiga Toyota runt de skotska högländerna, på jakt efter unga, välbyggda män - helst den ogifta typen utan familj - män som ingen kommer att sakna förrän efter en lång tid...
   
Varför är Isserleys kropp täckt av operationsärr? Vilka är de underliga männen som arbetar på gården där hon bor? Och varför är de alla så nervösa inför besöket av någon som kallas Amlis Vess?

Jag hade aldrig läst den här boken om det inte hade varit för Biblioholist-Siv. Varken titel, omslag eller baksidestext hade lockat mig om jag själv sprungit på boken. Den handlar inte om det man kan tro. I alla fall inte det jag trodde

Den är andlöst spännande, riktigt otäck, vacker på sitt sätt och mycket tankeväckande.

För nog kan man väl kalla detta för en berättelse om ett kvinnligt levnadsöde?



Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot
I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen. Men ingen kände till den fattiga, svarta tobaksodlaren som var alltings upphov.

Helt fantastisk!



Kaktusen blommar om natten, Shani Mootoo
Vem är Mala Ramchandin och vad är orsaken till hennes galenskap? När den fågellika, stumma gamla kvinnan, fastbunden på en bår, anländer till vårdhemmet tas hon om hand av den manliga sköterskan Tyler. Hon är misstänkt för mord, men har aldrig ställts inför rätta. I småstaden Paradise på den karibiska ön är hon fruktad. Genom Tylers ömsinta vård blir hon så småningom lugnare och börjar tala.



Flickan från ovan, Alice Sebold
Susie Salmon är fjorton år gammal och upplever just sin första förälskelse då hon blir våldtagen och mördad av en granne. Från sin utkiksplats i himlen kämpar hon med att acceptera sin död, medan hon fortfarande klänger sig fast vid det hon förlorat, de levandes värld. Under många år följer hon sin familj i dess sorgearbete, liksom mördarens förehavanden och polisens arbete med hennes fall. Tills den dag hennes önskningar ser ut att gå i uppfyllelse.

Nog räknas väl en flickas levnadsöde?



Tjänarinnans berättelse, Margaret Atwood
The Republic of Gilead offers Offred only one function: to breed . If she deviates, she will, like dissenters, be hanged at the wall or sent out to die slowly of radiation sickness. But even a repressive state cannot obliterate desire - neither Offred's nor that of the two men on which her future hangs...

(Jag gillade inte de svenska baksidestexterna jag hittade, så det fick bli på engelska)

Jag hittade den här boken på flera listor över särdeles bra böcker/klassiker/bör läsas men kände bara en intensiv motvilja. Den där tänker jag inte läsa! Men så gjorde jag det i alla fall, så småningom. Och tur var väl det.


De här fem är böcker som verkligen fastnat, som jag bär med mig, inom mig. Och alla är egentligen riktigt otäcka, på ett eller annat sätt.

söndag 4 februari 2018

Dear Ijeawele, or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions


En till Adichie. En till om feminism. Och en till som jag hade tänkt lyssna på på svenska. I det här fallet blev det nog den engelska av bara farten, direkt efter We Should All Be Feminists.

Kära Ijeawele. Vilken lycka. Och vilka fina namn: Chizalum Adaora. Hon är ljuvlig. Så inleder Chimamanda Ngozi Adichie sitt brev till en väninna som just fått en dotter. Ett varmt och inspirerande brev som består av femton råd till nyblivna föräldrar. Vad är en feministisk förälder? Hur ser ett jämställt föräldraskap ut? Hur lär man sitt barn att bli tryggt i sig själv och inte låta sig begränsas av andras förutfattade meningar? Adichies råd utgör en nyanserad och kärleksfull påminnelse om hur viktigt det är att vi tar ansvar för de värderingar vi förmedlar till nästa generation. Med Brev till en nybliven förälder följer Chimamanda Ngozi Adichie upp succén med Alla borde vara feminister, ett personligt manifest som 2015 delades ut till samtliga gymnasieskolor i Sverige, i ett projekt initierat av Sveriges Kvinnolobby och Albert Bonniers Förlag.

Jag vill nämna att väninnan bett om råd om hur hon ska uppfostra sin dotter i feministisk anda, det är inte Adichie som oombedd kastar sig över henne med detta.

Det är väl inte mycket nytt, för all del. Vi har väl kommit något längre i frågan än man har i Nigeria och USA, där Adichie verkar. Men det är underbart att lyssna på hennes ord - den här läste hon inte själv - och en del formuleringar är bara så snygga, så bra.

Jag förstod inte heller att denna var en riktig kortis när jag valde böcker till Läsutmaning 3x3 under 2018. Kanske lägger jag till Lila hibiskus eller Americanah som kompensation. Det här är fjärde boken i utmaningen jag är klar med.

De profundis...


Jag är trött. Och rädd. Vad är det här? Håller jag på att bli sjuk igen? Är det bara min kropp som försöker tala om för mig att nu får du faktiskt ta det lugnt och vila under helgen så att du orkar?

Kroppen småvärker. En diffus småmolande huvudvärk. Irriterade ögon. Fortfarande halsont, det är fyra veckor nu. Jag känner mig bakfull och osoven, trots att jag fortfarande inte druckit en droppe alkohol i år. Trots att jag sov tio timmar igår natt och åtta i natt.

Det får inte vara en ny utmattningsepisod på gång. Inte nu. Jag måste orka jobba, göra bra ifrån mig, orka nu när jag har fått möjligheten att dra in de här extrapengarna.

Jag behöver nya glasögon, efter att den galna stafetten slarvade bort mina. Sedan nästan ett år går jag i mina gamla. Jag behöver progressiva och de kommer att kosta runt 9 000. Fibern kopplas snart in, 20 000. Jag behöver en ny telefon, vad kan det gå på, 3000 om jag binder mig? Jag måste köpa nya sommardäck, 5-6000? Det är en spricka i mattan i duschen och jag har inte lyckats få hit någon mattläggare. Jag har lagt i silikon i sprickan, men jag tycker att det börjar lukta unket där inne Har det blivit vattenskador? Antingen måste golvet läggas om (vad kostar det?) eller så måste jag såga itu och forsla ut det förbaskade ickefungerande hörnbadkaret uppe i badrummet och få dit en duschkabin, så att vi kan duscha där istället. Vad kostar det? 4-5000 med rörmokare säkert. Jag behöver byta två blandare och rörmokaren behöver hit och laga utomhuskranarna, båda är trasiga. Tapeterna är helt sönderrivna i barnens rum, det behöver tapetseras om. Staketet måste lagas. Jag måste leja någon som gör en ny dörr till hönsgården. Köksfläkten behöver bytas och det är bara en tidsfråga innan spis, ugn och mikro pajar, de är typ uråldriga. Och det är mer. Mycket mer.

Snälla, säg att det inte är en ny utmattning på gång! Säg att jag bara är extra trött efter de första dagarnas anspänning! Säg att det blir bättre nu när ljuset är på väg tillbaka! Säg att jag kommer att orka!